Tågen gick plötsligt på andra sidan perrongen. Hon visste att hon aldrig skulle åka fel igen, det var rätt håll, det nya rätta hållet. Storlek 38-fötter vandrar på mosstäckta stigar och hon sparkar på stenarna som är för stora för att trampa på. Det är bestämt att här ramlas det inget mer. Storlek 38-fötter trippar på kullerstensbelagda gator på söder, och hon älskar fortfarande den stadsdelen. Det osar en slags frihet, inga dolda tankar och inga tårar. Öppnade champangeflaskor på onsdagkvällar, åtta kilo lättare, lite blondare och ett stort fucking leende på läpparna. Hon har lärt sig att kärlek inte ens räcker till om den finns från månen och tillbaka. Man får så lite tillbaka när man är van att ge sitt allt. Brister och skavanker har tagit ledarrollen och kvar står hon naken med bara kärleken i händerna. Även fast den sena hötorgskvällen för snart sjutton månader sen skrapar minnet ibland, så är det ingen idé att vänta. Hon kan bara välja själv, och när hon inte blir vald igen och igen och igen så orkar hon inte. När hemstadens glans blir ännu mer sprakande, och hon inser att hur jävla ensam hon ibland känner sig, så försvinner glansen bara hon kommer dit, till LeMarcs stad. Det är i tanken som allt verkar så perfekt där. Det som är perfekt är alla hjärtan hon saknar. Men som sagt, dom finns i hjärtat. Inte ingrodda i staden. Jag kan sjunga Maggio-sånger och vräka ur mig: När jag var 16 (17) år, 16 år i staden där jag växte upp. Summer of 200* och så vidare. Men det är inte det hon vill. Det är dags att bli vuxen, att ta till sig alla berättelser som de vuxna berättar. Men det kommer någonstans alltid vara såhär för henne. Hon kommer aldrig komma över. Det var som en fin vän sa en Skarpnäckskväll; "Vissa finns alltid kvar, tillsammans med han som är ännu bättre. Jag lovar, han kommer". Hon vet att det är sant, men det det känns som flera hundratusen mil bort. Det kanske glömdes bort hur hon var, där på en skidort för länge sen. Hon är precis samma nu. Går tillbaka till dagarna då han bara visste hur hon var, vem hon var för han. Hon hoppas att han inser att det bara är så. Men inte idag, inte i morgon, kanske om hundratusen mil bort.