Ligger och tittar på garderoben. Den som inte fick stå öppen när jag var liten och skulle sova. Jag trodde att det skulle komma ut massa spöken och monster och ta mig när jag låg här alldeles ensam. Jag känner mig ganska sårbar ikväll. Inte för att jag tror att det ska komma ut något, utan för att jag inte vet själv när det där hugget av illamånde och panik ska slå till i magen. Som en knytnäve som träffar rätt i solar plexus och säger med all sin kraft: Du har bara dig själv att skylla. Du vet vad du har gjort för att förtjäna detta. Live with it.

Under en lång tid har jag i smyg längtat efter detta rummet, den trygga känslan av att vara hemma, då jag kanske inte visste. Nu, när allt är vänt upp och ner, har jag aldrig upplevt detta rum så främmande och skrämmande. Jag bor inte här, detta är inte hemma. Men vart är hemma? Jag vet såklart svaret. Jag kännner det i hjärtat, upp i strupen och ända upp till ögonen som uttrycker detta med sina tårar. Jag har aldrig känt mig så hemma där som nu. Hur är det möjligt att gräset blev så grönt? Jag vet själv svaret. Det spelade egentligen ingen roll vart jag var, vad det finns för läskiga saker eller om det var bäckmörkt. Det är inte platsen som är trygg och hemma. Det är något helt annat.
Något som inte längre finns. När ska jag någonsin hitta hem igen?