Kan du förklara för mig hur fan jag ska kunna sova när jag bara sitter och stirrar in i
väggen, och kommer på mig själv genom att sjunga med i låtarna jag lyssnar på. Du
är livsfarlig, så mycket du borde berätta och säga, men du är bara anonymt tyst, någonstans
i stan, jag vet inte vart du är. Jag vet inte vad du gör, vad du tänker på, drömmer om.
Jag vet inte om jag vill att du ska höra av dig, jag är rädd för dig. Jag är så otroligt rädd
för vad du har att säga. jag är rädd för det jag känner och det jag kommer att känna, vad
du än har inom dig. Du måste någon gång fatta. Alla dom orden, det bara sprutade ur
dig, när du pratade med mig. Jag ville inte ens titta på dig. Jag sprang. Jag ville inte bli
helt stört varm i hela kroppen och bara fumla omkring. Så jag bara rusade. Du tog tag
i mig och det kändes som tusen nålar som nådde hjärtat. Jag visste inte vad du skulle
säga efter allt du sa till mig den dagen. Då allt bara brast. Nu. Klockan 01:00, när jag träffade
dig igen, klockan 02:15, när vi begav oss. Jag struntade i min bästa vän för att du gör mig
helkonstig, något som jag aldrig skulle göra annars. Klockan 03:30, in genom min dörr.
Klockan 04:00, mitt rum, klockan 06:30, somnar. Klockan 09:45, har glömt stänga av mitt
alarm från lördagen. Klockan 11:00, uppe ur sängen.
Fan vad gör du med mig

We were lovers, but now, are we even friends?
You still hurt me.