Är inne på mitt 4:e iprenrus för dagen. Det vill säga att jag mår sämst i stället för sämre.
Har legat i sängen alla timmar utom en idag, och jag skulle kunna sova i 3 år till. Har
hunnit analysera både det ena och det andra under dessa timmar, både i mina drömmar
och i vaket tillstånd. Jag har kommit fram till att 4 dagars festande, varav 3 med tunna,
svarta strumpbyxor, massa alkohol och lite mat, kan vara en orsak till att sängen är min
bästa vän just nu. Men det var ju värt det, har nog aldrig haft så kul, om man bortser från
efter uteställena hade stängt. Jag ångrar mig. Jag visste ju mitt eget bästa men lyssnade
inte, klumpigt.

Jag stör mig på att jag inte kan åstakomma det jag vill få gjort. Jag tar inte tag i skiten, och
jag släpper inte taget om den andra skiten. Du finns i mina tankar konstant. Och jag blir
tokig. Jag vill inte att vi hörs mer, okej? (Fast jag vet ju hur det blir, vi kommer ju prata sen
igen, eller i morgon.)