Jag kan inte sova. Jag kan bara tänka. Varför måste man vika sig för någon annan
för att den personen ska förstå? Ibland blir jag frustrerad, arg och so man ibland
hör men aldrig säger: mållös. Idag i telefonen. Jag blev så arg så jag blev samtidigt
mållös. Hur kan man säga så? Efter den dagen jag har haft, hur i helskotta kan man?
Jo! Där har vi grejen. Du frågar aldrig hur det är utan du bara pumpar på med massa
bullshit. Så du tar aldrig reda på när det är mindre smärtsamt att höra din bullshit.
Idag var ingen bra dag. Pappa tröstade mig, det behövde jag. Pappa kommer med
bra råd, och jag inser att han har så rätt hela tiden. Han fick mig att inse att någon
gång måste man sätta ner foten och säga att.. det räcker nu.

Det går i vågor. Men just nu kunde jag mått bättre. Men vem ska man ringa? Nån
man redan har tjötat om detta med, som vet att jag kanske skulle släppt för länge
länge länge sedan. Eller någon som inte vet ett skit. Jag vet i alla fall inte. Men
just nu så är pappa min hjälte, fast det brukar han vara. Han har fixat så jag har
cs4 master collection, helt fungerande på min dator. Han har gjort så att jag kan
lite mer om kodningen, och han har gjort så att jag mår bättre. Big love.

En annan vän har också hjälp mig med skolarbete idag. Jag är för evigt tacksam.
Nu ska jag sova, i alla fall försöka. Jag fryser också. Men med datorn i knät nu
så värmer det lite. Önskar att det var något annat än datorn som fixade det just
nu. Men tyvärr inte.

Bye fellows.