Jag ryser, har ont i magen, och fryser. Har druckit för mycket kaffe igen. Jag funderar på att sova bort hela helgen. Har inte mycket att vakna upp till, förutom skolan på Måndag. Så jag överväger att inte gå utanför dörren, bara i eftermiddag, för jag och pappa ska köpa mig en laptop, så som jag har väntat. Sen kan jag stiga upp igen lagom till kalaset klockan 7 på Söndag kväll. Resten skippar jag, och det är väl inte mycket som går förlorat. En utekväll på O'learys i morgon, som bara kan bli mediokert. Som det alltid blir. Det enda jag vill är att ha dig här. Det enda, men det är det svåraste i hela världen just nu. Har just kommit på hur arg jag är på dig. Förut har jag bara sett åh, han är så gullipluttig, men vad du egentligen gjorde har jag inte tänkt på. Först blir jag ledsen, saknar sig, sen blir jag arg på dig, sen skiter jag i dig, sen längtar jag lite efter dig, fast jag har talat om för mig själv att jag just har skitit i dig. Sen går det över till att jag blir lite ledsen igen, sen blir jag lite arg på dig, sen skiter jag i dig igen. Ni fattar the never ending kretslopp här va? Åh, att man ska vara 19 år egentligen. Jag vill vara mindre, eller större. Inte till kroppsstorlek, då hade jag valt det första, men jag vill fylla typ 10 eller 30, då borde man vara rätt säker på att inte behöva ha det sådär. Men jag tvivlar på att det är lätt att vara 30? Kan hända att det kan vara komplicerat. Eller så har man hittan DEN. Ni vet den rätta, the perfect guy. Det är väl bara att vänta och se, och jag vet, jag vet, jag har varit med om det förut. Men går vidare, men just nu kan jag bara skratta åt mig själv och skriva här hur jävla fucking jobbigt det här är. Jag tycker nästan att det är fräckt, hur kroppen reagerar, när man fastnar hos någon, någon som gör sånna märken i en. Någon som bara etsar sig fast, och vägrar att försvinna. När den personen sen väljer att försvinna fysiskt, bränner den psykiska du fast sig i min hjärna, tror inte det är i hjärtat för den är ju bara en pump. Men hjärnan har en stor stämpel från dig. Din egna stämpel, som du presenterade för mig, den du är. Och ingen kan hjälpa mig, det är bara ditt fel, och bara du kan rätta till det. Tills den stämpeln tappar färg och form, och slutligen suddas ut, för det kommer den göra. Men just nu kan jag inte förstå hur jag ska klara mig till detta tillfälle. Förlåt läsare, men jag var tvungen.

Kort och gott: Kan du svara på mitt sms din idiot. Jag behöver dig. I alla fall som
vän! Hoppas att du mår bra, och jag vet att du läser detta förr eller senare. Jag
saknar dig, I need you.