Man läser en blogg, och sen kommer ett inlägg med en länk till en tjejs blogg. Hon
dog för några dagar sen. Det bara hugger till och man förstår inte hur det kan hända.
Samma med Madeleine. Jag lekte ju med henne när jag var liten, känns så overkligt.
Satt i alla fall och läste denna tjejens blogg, Maria hette hon. Hon var inte gammal,
hon var som dig och mig. När man läser sånt så börjar man tänka på saker som man
vill göra, personer som man vill spendera mer tid med. Men man tänker att man tar
det i morgon. Okej, i morgon. Man vet aldrig om det kommer något som heter i
morgon. Vi tar inte hand om tiden på det sättet som vi borde göra. Får panik när jag
tänker så. Tänk om någon som man inte träffar ofta, men som man tycker mycket om
skulle bli sjuk. Man komer ångra sig så mycket, för att man inte tar vara och vårdar
kontakten med alla underbara människor. Det är inte värt att vara osams med massa
folk, man vet aldrig när allt tar slut. Man måste ta alla dagar som om de vore det sista.
Det låter så otroligt klyshigt, sen så jävla sant. Här går man runt och har massa oupp-
klarade saker med massa folk, och umgås för lite med de man älskar. Man är osams
hit och dit, vissa bara bråkar med sina föräldrar. Vi får sluta med allt sånt nu. Det finns
ingen anledning att korta ner dagar och stunder med dom man älskar. Man vet aldrig,
i morgon kan det vara någon av oss. Vi lever ju bara en gång här tillsammans. Satt
och tänkte på massa minnen från högstadiet och början på gymnasiet. Man har varit
med om så mycket, och man vill vara med om så mycket mer. Men att vara osams,
det tjänar ingenting till i slutet. Det gör det bara jobbigare. Får något älska-varandra-
ryck här nu. Men jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att mista någon så
hastigt. Jag är jättedålig på att säga hejdå i vanliga fall, någon som man blir osams
med, när man har avslutat något förhållande. Kan inte tänka mig att säga hejdå till
någon vän för alltid. Jag har ingen släkting som har dött, alla mina mor och farföräldrar
lever. Jag har inte känt på hur det känns att förlora på det sättet. Någon gång kommer
jag behöva göra det. Men jag är inte redo nu. Kan vi inte ta hand om varandra. Ta vara
på varandra lite bättre. Det kommer kännas mycket bättre, och om man mot alla odds
måste säga hej då genom att någon vän blir sjuk eller någon går bort, så kommer
det kännas så mycket bättre att man verkligen tog till vara på det man hade. Ska
försöka tänka mer så. Det gör ju bara gott. Jag var tvungen att skriva av mig lite. Blev
berörd av Marias blogg. Den 10 oktober skrev hon sitt sista inlägg på hennes blogg,
och vad jag kunde läsa så mådde hon bra då. Att det kan gå så fort. Det är ju helt
ofattbart. Usch. Och alla hennes vänner som skrev att hon skulle bli bättre, hur mycket
dom saknade henne och ville att hon skulle vakna upp. Jag vet inte vad som har hänt
men det är ganska ovesäntligt. Jag kommer bry mig mer, försöka se det positiva i
personer. Lägga ner det där med smågräl och sånt som man bara ångrar sen. Man
vet aldrig vad som händer i morgon.