När man försöker ge så lite som möjligt av sig själv, blir man i stället  en vidöppen bok. Jag hänger med en dag till och en dag till för att se vad du ska kasta i min väg nästa gång. Jag vill stå här med dig, men jag vill inte att du ska flytta mig, du ska inte få flytta på mina värderingar. Det finns miljoner anledningar för mig att gå härifrån men en anledning att stanna, som nu lyser starkare än alla andra. Jag kommer aldrig att finna mig själv, men jag skymtar en liten del när jag är med dig. Egentligen tappar jag allt och ser mig själv uppifrån. Om jag bara kunde se dig, så skulle allting vara lite mer okej. För andra gången i mitt liv så är jag livrädd för det jag känner och vill, och mindre rädd för det som borde aktas. Detta slutar inte, samtidigt som alla andra bekräftar att de går vidare. Tiga är guld men jag tror att det kommer döda mig snart. Vi har många broar här i stan, men ingen tar mig till dig. Du kan säga vad du vill, passa hit skulden, jag bryr mig inte. Va händer när alla drömmar ligger på marken, som om dom skulle betyda något längre? Plockar vi upp alla bitarna runt om?