Om man har fått stå ut med vissa saker i livet, saker som har dragit ner ens självförtroende
i botten, så är det väldigt svårt att jobba sig upp. Det var som pappa brukade säga när jag
hade gjort något dumt, hade en fest eller något annat som inte var tillåtet:

Sara, det tar en sekund att rasa ett förtroende men det kan ta för evigt att bygga upp det igen.

Min pappa är smart, han har alltid så rätt. Efter att han sa det så sa han att det inte skulle
ta för evigt för mig att bygga upp hans förtroende för mig igen, men det kan vara så när det
gäller andra saker. Jag vet vissa personer som aldrig kan få tillbaka sitt förtroende hos mig
igen. Jag vet att det är viktigt att kunna förlåta och alla kan göra misstag, men vissa saker,
som har påverkat stora delar av en själv, personlighet och situation, kan inte få den andra
chansen av mig.

Jag har blivit väldigt sårad på sista tiden. Och jag har äntligen lagt det bakom mig. Men det
dåliga självförtroendet som andra skapade hos mig genom att visa att jag inte räckte till, inte
dög och inte var bra nog, finns delvis kvar. Jag pratade med pappa om detta, och han sa till
mig att jag skulle tänka på det han sa en gång. Det är samma sak med ett självförtroende,
det är väldigt lätt att rasa ner det, men oerhört svårt att bygga upp. Men de människor man
verkligen tycker om och kan lita på, kan få ett självförtroende helt igen. Pappa märker så fort
på mig när något inte är som det ska. Och han märker också när allt är precis som det ska
vara. Det märkte han igår. "Sara, varför går du bara runt och ler hela tiden"?
Ja du pappa ;)


Jag och Anna pratade om detta för ett tag sen. När vi var små så var inte vi bästa vänner direkt.
Vi umgicks med Emma båda två, vi kunde leka alla tre tillsammans, men i själva verket var det
inte jag, Emma och Anna som lekte, det var jag och Anna som båda lekte med Emma. Vi skulle
aldrig ringa varandra och umgås bara jag och hon. Vi blev nästan alltid osams och båda var så
otroligt enivsa. Vi sa det häromdagen att vi bev osams för att vi var väldigt lika. Vi ville få som vi
ville båda två, och viljestyrkan blev det som separerade oss. När Emma var liten hade hon inget
att säga till om när jag och Anna  var i farten. Anna sa själv att hon var väldigt taskig mot mig, och
liksom trackade mig. haha. Och jag var rätt osäker i mig själv, så jag byggde upp en vägg om
om mig själv, för jag skulle minsann vara likadan jag med. Nu menar jag inte att det är Anna som
har skapat ett dåligt självförtroende hos mig själv :D haha. Idag är Anna en av mina absolut bästa
vänner för vi hittade våran likhet och kunde använda den till en fin vänskap i stället. Vi umgicks
inte alls på gymnasiet, även fast vi gick i samma klass. Det var Emma som umgicks med oss båda
igen, men denna gången så kunde vi, efter ett tag ringa till varandra utan att Emma var med, för
båda, mycket mer mogna, såg att våra likheter inte var något negativt längre.