jag tänker mycket på dig, jag vet inte varför längre, jag känner för dig, mycket.
men i slutändan, så bryr sig ingen annan än jag, och vad ska jag med det till.
ingen förstår, för ingen vet, bara jag. du tar upp 100% av min hjärnkapacitet
förutom när min arm vill göra lite ont. Jag vet inte vad du har gjort som har
berört mig, du har funnits där hela tiden, men inte förrän nu ser jag dig, bara
dig. fan.

jag anstränger mig för att skriva ner den här skiten, vem vet varför?