Jag har varit kass på att uppdatera, men vad ska jag skriva liksom? Känns som att jag har fastnat i det otroligt tråkiga vardagslivet. Jag känner inte riktigt att något är sådär jättekul, och det tar på mig väldigt mycket. Saker och ting händer som jag inte rikigt mår bra över, och vissa saker händer inte heller. Vissa personer som jag saknar och betyder mycket, men som jag inte riktigt spelar i samma lag som längre. Saker och ting är inte riktigt som de brukar. Ibland, som i kväll, så önskar jag att jag skulle gå upp halv 7 i morgon, småspringa till bussen, ta 22:an kvart i 8, byta till 24:an och stiga av vid MÅG. Jag kommer in genom huvudentren och ser mina glada vänners ansikten där de sitter utanför caféterian. Ibland önskar jag att jag var där igen.

Vissa personer gör väldigt stora intryck på mig. Dom behöver inte säga mycket, vara roliga eller smarta, dom bara är och fastnar. Vissa kan vara riktiga idioter enligt andra, men jag får ändå den känslan. Det handlar inte om kärlek, det handlar om att jag känner mig bekväm hos personerna i fråga. Det kan vara tjejer, killar, unga, gamla. Sånt gör mig glad, lyser upp tillvaron en aning. Just nu är inget riktigt kul, allt går på rutin. En sak som jag verkligen ser fram emot är att jag och min familj åker till Teneriffa den 12 april. Det ska bli skönt, och jag kan blicka framåt mot något. En annan sak är lägenheten, den gör mig glad, väldigt glad. Även fast den inte är stor, så är den väldigt mysig, den har badkar. Men trots dessa saker så får jag konstant ont i magen.

En sak är att Emma ska åka bort ett år. Jag är superglad för hennes skull, för jag vet hur mycket hon vill detta. Hon har väntat länge och nu är det äntligen hennes tur. Familjen verkar ju väldigt bra, från det jag har hört. Men jag klarar inte av tanken på det. Hon är den personen som jag tycker mest om, hon finns alltid där och säger jämt dom rätta sakerna, hon får mig att förstå saker som jag aldrig hade klarat av att lösa själv. Man kan prata med henne om allt. Jag hoppas att alla ni som läser har en vän som Emma, den tryggheten går inte att beskriva. Jag skulle nog gjort allt för henne. Tanken på att min klippa, min första och bästa vän, hon som får mig att skratta och som alltid får mig på ett underbart humör ska åka härifrån helt själv, gör mig tårögd. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.  Jag vill vara glad för hennes skull, och det är jag av hela mitt hjärta, men samma hjärta hatar att hon åker. Emma jag vet ju att du läser min blogg, och jag vill att du ska veta att jag kommer och hälsar på dig, för aldrig i livet att jag kommer klara av detta annars. Du är mitt största ljus i tillvaron. ♥

Kärlek vill jag inte prata om mer. Jag pratar gärna om min kärlek till mina bästa vänner. Men den andra sorten skulle jag kunna skriva en bok om. Jag mår inte alls bra i detta..och jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma tillrätta med mig själv riktigt. Jag har försökt bena av alla råd, men vad gör man när dessa tar slut. Och vad gör man när man inte riktigt vågar prata fullt ut om det?

Jag är är en glad Sara, jag vill ju vara glad, och jag är glad. Men jag kom på att innerst inne så är inte allt helt okej. Det blir också väldigt jobbigt när det finns människor som drar med sig min energi. Personer som gör så att självförtroendet dras ner i botten. Personer som pratar, spekulerar, som man försöker reda ut saker med men som bara fortsätter. Jag tänker inte låtsas som att jag inte tar åt mig, jag tar åt mig fruktansvärt mycket, för mina vänner får höra skiten. Jag måste verkligen jobba med mig själv. Bloggen ska inte vara del av den processen. Det kan bli väldigt fel. Mindre privatliv, mer av annat på denna blogg.


En Emma och en Sara för länge, länge sedan.