När jag var ute på bakgården här så satt jag och tittade på en liten ensam fiskmåsunge
som stod och pep i sin ensamhet. När jag var ute nu och tog lite luft var den kvar där.
Den hade slutat pipa och hade väl insett att ingen annan liten fiskmås skulle komma
dit och rädda den eller hålla den sällskap.

Jag känner mig som fiskmåsen, vill verkligen inte erkänna det, men det slog mig verkligen
när jag såg den. Just i kväll så känns det mer än andra dagar. Jag är lycklig, jag älskar mitt
liv, men det finns saker som saknas. Jag saknar min familj. Det känns någonstans som
om jag blir lite bortglömd, nu när jag inte längre bor hemma. Även fast jag vet att dom bryr
sig och ställer upp. Sen när andra saker går åt helvete behöver jag dom mer än någonsin.
Att veta att dom var på våningen under gjorde det lite bättre.

Man tror att man har vissa, som står en nära, som kanske inte riktigt är dom man tror att
dom är. Det gäller att värdera och fundera på om det är värt det i slutändan. Häromdagen
fick jag en kommentar av någon. Det stod att det oftast inte är värt det, och det är nog sant.
Man offrar för mycket och får för lite tillbaka.

Med detta sagt så går jag och lägger mig.