Klockan är fem. Det är mörkt ute och det som lyser upp en aning är ett av det
högsta bostadshuset i stan, innan elefanten byggdes. Den bästa jag vet har
precis åkt och känner mig lite smått ensam, även fast jag vet att jag inte är det.
Fryser om fötterna och är snuvig i näsan. Jag är lycklig igen. Tack för att du finns
och för att du få fram leendet på mina läppar igen. Hur ska jag klara mig när du
om två månader finns 40 mil bort? Vill inte ens tänka tanken.