Att inte bli trodd när man vet att man talar sanning är nog bland det värsta som finns. Man vet ju själv att det man säger stämmer, men det går inte in hos den man försöker berätta det för. Säger man det på fel sätt? Är den andra bara stönig och inte vill lyssna? Vill den här personen lyssna och ta till sig, men egentligen skiter i vilket? Svaret kommer jag nog aldrig att få, men man kan ju alltid fundera. Jag kommer nog alltid att sakna dig. En liten stund varje dag, en kortare och kortare stund varje dag, men du kommer få minst ett ögonblick kvar. Tror mycket har med att jag flyttade att göra. Det gled ut i sanden och om inte tillit funkar så funkar inget.

Jag har en utbildning framför mig, jag har ett liv i Stockholm framför mig. Tänker inte något hindra mig. Aldrig.
I'm living the dream. Ett gammalt uttryck men det kan inte stämma bättre in än nu.

Jag tänker på dig hela tiden, men mindre och mindre och mindre.