Jag lovade mig själv att aldrig behöva någon mer än vad han behöve mig. Det var fram till jag träffade dig. Jag bröt mitt löfte så fort min blick mötte din. Jag kastade mig ut i det osäkra, utan att tveka en sekund. Fan vad jag saknar dig ibland. Men det finns inget jag kan göra, bara leva på hoppet, som sakta men säkert börjar försvinna. Jag har hittat tillbaka till skratten, till min energi och tagit en del sunda beslut på vägen. Men ingenting kan få mig att glömma dina ögon... Inte en chans.