Man säger att tiden är förbi, snart är det för sent. Livet det går fort och det är svårt att hinna med, men vi kanske kommer ses en juldag i Lund. Kanske ölen kommer ta oss på det djupa en stund. Kanske fortfarande kommer försvinna i din blick, drömma om den framtid som vi aldrig fick.

Vi kanske skriker ut musiken och trots alla strapatserna i livet kommer vi fram till att vi trivs med hur poletten föll om vi kanske lämnar spår hem parallellt genom snön som ändå blåser bort efter ett halvt andetag. Du säger det var uppenbart att det aldrig var du och jag så förlåt om jag bara säger tjena när vi syns. Slipper kännas vid svidande förr i tider. Kanske var vår historia en fjäril på nål, vacker att titta på men vingar som inte slår.


Igår gick jag på mammas gata. Vissa dagar så kan jag sakna tryggheten från gamla dagar, men det finns inget som kan få dom tillbaka. Ibland vill jag återvända men det finns ett litet dilemma. Det känns som skorna börjar klämma och jag får växtvärk jag måste lämna. Hey Hey. Staden känns för liten. Du och jag börja om det känns för tidigt, eller för sent hur den än blir, du kommer alltid vara en del av mitt liv.



Man är tillbaka på mammas gata, bland fotbollsmålen, ungdomsgården, ungdomsåren det är då det slår en: Hur vi gick där och väntade vad skulle hända. Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma. Allt för hämmad aldrig bländad av storstadens ljus dom är alltid tända nu. Har vi flyttat spridits för vinden, födda på nytt och vi slog igen grinden. Ibland på tunn is, okända vatten, du vet hur jag älskar hur vi rusade igenom natten. I en okänd taxi, i en okänd stad som magnetism en okänd lag om att vi måste vidare aldrig klara. Alltid på jakt och det fattas bara
en liten pusselbit och vi springer dit. Du släpper tyglarna men minns alltid vägen hit