Ser verkligen fram emot flytten jättemycket. Få komma hem och veta att man har sin familj och sina vänner nära. Sen finns det dom som man verkligen inte ser fram emot att komma hem till. Stackarna som inte har sett något annat än den lilla staden vi växte upp i, går och är bittra över allt och vägrar släppa sin kaxiga och arroganta attidyd. Jag tycker faktiskt synd om dom som lever i bubblan där, inte dom som valt att stanna kvar, men vissa som växer in i staden som ingrodd mossa.

Jag mellanlandar, för jag håller fast vid filosofin om att det inte är någon stad att bo i för mig. Jag behöver en annan mentalitet, mer utrymme och nytt. Men nu behöver jag Trollhättan mer än någonsin.