När jag bodde i Stockholm så var det oftast så att jag ville åka hem hit till Trollhättan. Ja, hem. För Trollhättan var på något sätt mitt hem där uppe också. Kände mig aldrig riktigt hemma där. Nu när jag är hemma så kan man utgå från detta och se varje resmål som något roligt. Det var så, att om jag hade någon helg ledig så var det första jag ville att åka hit. Då blev det så att man inte åkte och hälsade på vänner som bodde någon annanstans, för då var den helgen förbrukad, då fick jag vänta flera helger tills jag kunde åka hem igen. Nu är jag hemma, så nu kan man utgå härifrån och åka vart man vill utan att känna att en till helg går till spillo. Sen vet jag att jag kommer bo i Stockholm igen, men med andra förutsättningar och utan att känna mig så jävla ensam. Ensamhet är nog det som tär på en mest. När man bara längtar bort, längtar hemifrån, längtar dit nära och kära finns. Hemifrån och hem är inte samma sak. Hem är där hjärtat och kroppen känner lugn och trygghet och Stockholm gav mig inte det. Inte då. Nu är jag trygg, och jag har mina allra närmaste nära, och om dom inte är nära, så åker jag dit, men jag vet alltid att jag får åka hem igen. Det är trygghet.